Halvårskrönika av Axel Ekberg 2021

För ett halvårsedan skrev jag i slutet av min årskrönika följande ord:

”Vi har en lång väg att vandra och ett väderstreck att förhålla oss till. Kompassen visar rätt riktning till 75% och vädret det senaste året har varit väldigt otacksamt. Moralen i gruppen är god och manskapet framför mig är det viktigaste jag har. När en faller, hjälper de andra den fallna på fötter. Vi har ännu en lång väg att vandra, men steg för steg tar vi oss närmre slutdestinationen.”

Vi börjar nu närma oss den slutdestinationen som jag syftade på i metaforen, nämligen slutet av det största uppdraget som vi hittills haft. Uppdraget syftar på att vi hjälpt en offentlig organisation med en installationsdatabas i sjukhusmiljö, ett uppdrag som vi arbetat med sedan början av pandemin.

Det har verkligen inte varit en dans på rosor och nu när jag kollar i backspegeln känns det så surrealistiskt. Det känns surrealistiskt på grund av att jag, under den perioden som jag skrev årskrönikan led jag av en utbrändhet. Något som kommit till följd av hög arbetsbelastning under en längre period, en pandemi med skadligt hemarbete och privata relationer som gått i kras. Jag är uppriktig när jag säger detta, men livet innan pandemin känns som ett annat liv, och jag tror nog många av er känner desamma. Vi har blivit nedbrutna, vi har blivit utsatta för påfrestelser, vi har levt i en psykosartad bubbla men vi har kommit hit vi är nu.

Det har hänt väldigt mycket för mig under denna pandemi, rent företagsmässigt men även privat, som enbart kan efterliknas att man levt i ett uppmålat krig under de senaste åren. Jag vet inte riktigt varför, men det är så jag hanterar krissituationer. I en verksamhet där allting kretsar kring uppdrag och leveransen av dem, så kommer det alltid att vara av högsta prioritering att klara av samtliga uppdrag, oavsett vilken situation som omvärlden befinner sig i. Så det var bara att dra på sig stövlarna och fortsätta framåt, oavsett faran som finns där ute.
Detta är även förmodligen en av orsakerna till att majoriteten av mina metaforer utspelar sig i krigsmiljöer.

Psykisk ohälsa är ingenting att skämta om och hur en utbränning utvecklar en som person är så enorm. Jag har tidigare i livet aldrig någonsin tänkt på mina varningsflaggor och jag har alltid haft mindsetet att ”gå in i väggen” inte fanns, utan den väggen tar man och springer igenom. Om jag hade kunnat träffa mig för 5 år sedan så hade jag skickat upp mig själv på läktaren och givit mig en rejäl genomgång, för det som jag genomgick önskar jag inte ens min värsta fiende.

Därför väljer jag att lyfta detta i denna halvårskrönika, för jag förstår fortfarande inte varför det ska vara så svårt att prata om sitt psyke? Jag är en person som tror starkt på att det inte finns någon som är ”normal” och att det är en fruktansvärt föråldrat sätt att se på saker. Jag menar, visserligen har jag aldrig uppsökt professionell rådgivning inom ämnet, men jag har ägnat otroligt mycket tid åt psykoanalys. Delvis av mig själv, men även analyser om andra personer och situationer som kan ha försatt dem i skeva mentala lägen.

Vi alla formas av det som sker i vår omgivning och hela saken med att man ska visa utåt sett att man mår bra, medan man sitter som en boll i duschen och gråter, är helt banal. Visa lite själ, våga säga hur ni mår när någon frågar hur läget är. Säg ”Det är fan inte så jävla bra idag”. Våga prata om era problem, för annars kommer det käpprätt förr eller senare i livet.
Jag har lärt mig nu och efter semestern kommer jag att uppsöka professionell hjälp för första gången i mitt liv och jag rekommenderar er alla att rannsaka er själva och känna efter hur ni skulle kunna hjälpa er själva med era eventuella problem.  

Fråga mig inte hur jag tog mig tillbaka från kulverten som jag harvade runt i under pandemin, för den analysen är fortfarande någonting jag själv håller på att staka ut, men det är en kombination av många saker. Det har att göra med att EM i fotboll spelas (Gruppvinnare, andra mästerskapet i rad, enkelt), det har att göra med att sommaren är här och det har att göra med att slutet på pandemin närmar sig men framför allt har det att göra med att jag äntligen kommer åka över till mitt andra hemland. Jag är uppriktig när jag säger det här, men jag grät som ett litet barn när jag kunde planera in semestern och bestämma datum för den kommande resan.

För alla er som inte vet det, så är jag halvfinsk (Stor respekt till Finlands EM-prestationer, nästa gång tar vi det!) och det har tärt på mig otroligt mycket att få den finska sidan ”utsliten” ur mig till följd av pandemins reserestriktioner. Jag tillämpar ett väldigt finskt sätt i mitt företagande, vilket i sin tur även lett till att jag på något sätt inte har kunnat ”fylla” på med den finska sidan av mig och få spendera tid med min släkt och mina vänner, i ett land som jag älskar.
Meningen från metaforen ”Kompassen visar rätt riktning till 75%” tror jag syftar undermedvetet på att jag tappade någonting viktigt under pandemin, som jag nu fått tillbaka.

Så vad är resultatet av det här? Vad är resultatet att vi håller på att ta oss igenom en pandemi och klarat alla våra uppdrag på ett utförligt sätt trots de omständigheter vi alla befunnit oss i? Resultatet är en enorm drivkraft och ett kvitto på att vi är kapabla till att åstadkomma vad som helst, i med och motgång.

Jag råder er alla att genomföra en ordentlig analys och utvärdering av den här tiden som varit, för dessvärre tror jag inte att det här är den sista krissituationen inom vår livstid. Hur krisberedskapen varit inom organisationen. Hur det faktiska väl måendet är hos samtliga medarbetare. Vad gick bra med Teams-grejen, vad gick mindre bra. Hur påverkades leveransen av att sitta hemma och köra över teams. Var de besluten som togs bra? Fanns det någonting som vi kunnat göra annorlunda?
Det viktigaste kommer att vara att upprätta nya rutiner och handlingsplaner från det vi har lärt oss under den här tiden, så att samtliga är 100% förberedda på det, nästa gång vi befinner oss i en liknande situation i framtiden.

För cirka hundra år sedan, efter ett världsomsusande världskrig och en pandemi av spanska sjukan gick vi över till det glada 20-talet. Håll ut där hemma, snart är även vi i det glada 20-talet och våra liv kan återgå till det normala.

P.S. Ja, jag är medveten om att pandemin ej är besegrad än, men den här gången tänker jag inte vara återhållsam. Den här gången tar jag vinsten ut i förskott redan nu, och gratulerar er alla som läser detta för att ni vi håller på att ta oss igenom en av de tuffaste kriserna i vår tid. Jag kan visserligen ha väldigt fel, men jag tänker bara blicka framåt nu. För det är dit vi ska och om någonting händer igen så tar vi det då. Men snart blir det semester.

Tribau önskar er alla en väldigt glad midsommar och en trevlig semester.

Vid pennan,
Axel Ekberg
Verksamhetsansvarig